Den spanske conquistadoren Hernán Cortés (1485-1547) gick i land på Mexicos strand år 1519. Han hade med den spanske kungens välsignelse gett sig iväg på en upptäcktsfärd till Den Nya Världen. Rykten om stora mängder guld och ädelstenar i denna del av världen hade väckt ett stort intresse. Cortés förflyttade sig runt i området med en styrka på ca 600 man för att hitta dessa skatter. När Cortés så mötte aztekerna trodde aztekerna att han var en reinkarnation av Quetzalcoatl eftersom de astrologiska tecknen talade om att året 1519 skulle bli det år då Quetzalcoatl återvände. Kejsaren Montezuma II (1466-1520), som höll sig med ett enormt hov, tog omedelbart emot Cortés. Cortés blev mycket imponerad av all den lysande prakt som rådde där. Den exotiske härskaren var en man som visste att sätta värde på livets njutningar.
I sitt klassiska verk om Mexicos erövring, grundat på conquistadorernas ögonvittnesskildringar, skriver den engelske författaren Prescott om det dagliga livet på Montezumas residens Chapoltepec utanför Tenochtitlán:
Kejsaren intog ingen annan dryck än chocolatl, försatt med vanilj och andra kryddor och så tillagad att den övergått till en fradgaiknande honung. Denna dryck, om man så får kalla den, intogs i guldbägare med skedar av samma metall eller fint arbetat sköldpaddskal. Den måtte ha varit kejsarens älsklingsspis, att döma av att inte mindre än 50 krukor därav dagligen tillagades för hans enskilda räkning, förutom de 2000 som gingo åt till hans hushåll.
En detaljerad beskrivning av banketten som gavs till spanjorernas ära skrevs senare ner av Bernal Diaz av kastilien som var en av de soldater som följde Cortés. Enligt honom serverades den mesta maten och drycken på röd-svart Cholulakeramik medan bägarna som det dracks kakao ur var gjorda av rent guld. "Under måltidens gång såg jag hur de bar in minst 50 stora krus med den här skummande chokladen, ur vilka han (kejsaren) drack lite grann." Efter banketten tilläts hovets alla tjänare att äta och Diaz uppskattade att minst 1 000 tallrikar mat och 2 000 bägare skummande choklad serverades.
Diaz berättar också om det rörliga livet på en mexikansk marknad där det handlades med slavar, guld och ädla stenar. Där fanns cacabuateros, kakaoförsäljare, och säkert såldes där även handkvarnar eller rivstenar av den typ som ännu används i Mexico liksom på Montezumas tid: en hård, eldfast, urholkad sten på tre fötter och med kavel till. Denna metatl har spelat en viktig roll i kakaotillredningens historia.
Cortés återgäldade sin värds gästfrihet, fast inte på det sätt som normalt förväntas. Han fortsatte att erövra Mexico och dödade många av aztekerna, bland dem Montezuma själv. Aztekernas mytologi kan vara orsaken till Hernán Cortés snabba erövring och förstörelse av Aztekernas rike.
Aztekerna påtvingade landets olika stammar ett feodalsystem som bl.a. innebar att skatt skulle betalas med kakaobönor. Det gjorde att Montezuma hade ett lager på 900 ton torkade kakaobönor. När guldsökaren Cortés efter fullbordad erövring trängde in i Montezumas skattkammare och fann att härskarens beryktade rikedomar till största delen utgjordes av väldiga kakaobönförråd blev han nog inte så lite besviken.
Han kom dock snart underfund med kakaons upplivande egenskaper när han och hans följeslagare råkade ut för svåra strapatser under sin framryckning genom det otillgängliga höglandet. I en rapport till kejsar Karl V berättar han att en enda kopp choklad räcker att hålla en man pigg och vaken under en hel dagsmarsch.
En av Cortés officerare skrev ned följande:
Den förnämsta och bästa av dryckerna här i landet är den s.k. chokladen. Man river sönder kakaobönorna tillsammans med andra kryddor, tillsätter vatten, vispar väl alltsammans och häller det ideligen från ett kärl till ett annat tills en fradga uppstår. När man har druckit en skål choklad kan man färdas en hel dag utan annan föda. Den passar bättre i varmt väder än i kallt, ty det är en svalkande dryck.
När Cortés återvände till Spanien var det därför en självklarhet att han tog kakaobönor med sig. Delvis för bönans unika egenskaper men också för att det fanns pengar att tjäna i det kräsna och njutningslystna Spanien där man alltid var intresserad av nya delikatesser.